Försöker väl igen då:)
Hej på er där ute!
Det är nu över 1 år sen jag skrev ett inlägg på bloggen.
Har inte känt för att skriva nå på bloggen, men just nu känner jag att jag behöver skriva igen.
Har alltid haft lättare för att skriva av mig allt som jag vill få sagt, istället för att prata.
Och det är lättare att skriva av sig för att acceptera sånt som har inträffat osv.
Men iaf kan väl gå igenom vad som hänt sen i oktober iaf:)
I mitten på Oktober träffade jag världens snällaste och underbaraste kille.
En kille från Borlänge. Det visade sig att vi har samma intressen osv, jag har fått tillbaka mitt gamla jag.
Och det känns väldigt bra och konstig samtidigt då jag hade detta intresse för typ 10-12 år sen.
Har alltid haft bilintresse osv, men kom ifrån det då jag och min pappa slutade prata med varann.
Men iaf den killen jag träffade i oktober visade sig vara min andra hälft. Det klickade på engång mellan oss.
Allt kändes super bra på engång. Och jag visste att de var han jag ville dela mitt liv med.
Helt öppet och ärligt så har jag nog aldrig haft så här starka känslor för någon. Må ha sagt det för men det är inte alls samma känsla/känslor. Utan detta är äkta känslor.
Sonny är superglad över detta han också och det är mycket det här med bilintresset han själv har också.
Och han ser verkligen upp till min kille.
Vi började prata om framtiden. Vi pratade om att flytta ihop till sommaren. Men det blev tidigare.
I Februari månade blev vi sambo. Så numer bor jag och Sonny i Borlänge med min sambo.
Jag har fått jobb som personlig assistent (timvikarie).
Jag har börjat övningsköra. Och har kommit på att det där med manuell låda inte är något för mig än.
Så jag har funderingar på att ta körkort för automat till att börja med och sen uppgradera till manuell.
Som sagt allt har gått hur bra som helst mellan oss.
3 april plussade jag på graviditetstest.
Vi har jätte glada båda två, det var också en sak vi hade pratat om. Om att vi ville ha barn. Sonny blev glad att han äntligen skulle bli storebror.
Tiden gick sakta fram tills det var dags för inskrivning hos barnmorskan den 17e maj.
Jag bad om att få tid för att göra tidigt ultraljud för jag ville se hur långt gången jag var.
Fick till svar nej, det är väl bättre att vänta till rutinultraljudet så blir den en överraskning.
Jaja tänkte jag. Ringde själv sen för jag ville verkligen göra ett. Svaret där var nej vi har inte resurser för att göra det. Nä okej, jag väntar väl då tänkte jag.
4 juni jobbade jag och blev rädd då det kom en rosa flytning. (jag vet det är vanligt).
Men jag blev både rädd och orolig. Ringde 1177 och frågade. Nä men det är vanligt.
Tänkte inte mer på det.
Måndagen den 6 juni på kvällen kom det lite till. Tänkte inte på det eftersom det var vanligt. Men visst fortfarande orolig.
På tisdagen på morgonen fortsatte det blöda. Ringde gynmottagningen, och svaret där ifrån var "har ni haft samlag dom närmsta dagarna så kan det vara att en slemhinna blöder".
Okej fine. Det fortsätter blöda hela dagen. Jag var i v 13+3 då. På tisdagskvällen ringer jag 1177 och berättar. Hon ställer frågor som har du ont i magen, blöder du mycket osv.
Jag blöder och det är färskt blod. Och jag vet inte om jag har ont i magen eller om det beror på att jag är orolig och rädd.
Svaret jag fick då: Ja är det missfall så kan dom inte göra något speciellt utan det är bara och vänta ut det. Jag blev ledsen och det hörde den sköterskan. Ta ett djupt andetag och andas lungt.
Sen försökte jag sova, jag förstod då att det var något som inte stämde.
Onsdagen så blödde det bara lite grann. Skulle till min barnmorska kl 14 denna dag för att prova ut foglossningsbälte och lämna urinprov för jag har haft urinvägsinfektion.
Jag och Sonny gick ner på stan, där Tommy hämtade upp oss då han ville med till barnmorskan.
När vi kom dit kände jag att jag blödde ännu mer. In på toa och kollade och mycket riktigt så blödde ja väldigt mycket.
Upp till barnmorskan, hon hade en annan där, klockan var bara 13:40.
Men en annan bm gick in och frågade om hon kunde komma ut lite snabbt.
Sa till henne att jag måste nog åka upp till Falun för jag blöder ganska rejält.
Hennes svar, åk direkt till gynmottagningen akut.
Efter hennes svar lättade det lite i kroppen då jag ringt vården 3 ggr under dessa dagar.
Kommer upp till gynmottagningen. Kommer in ganska fort. Dom kolla blodvärde och blodtrycket.
Sen in till läkare, dom var 2 st då den ena gick intro.
Gynundersökning först, ja jo vi ser ju att det blöder lite.
Vaginalt ultraljud var de nu dags för. Tänkte för mig själv äntligen då kanske jag kan se den lilla i min mage. Det är inga fel. det var mina tankar just precis då när jag låg där.
Läkaren förklara hur den andra skulle göra. Mät där och så mäter du så.
Sen Kom smällen. Jo vi ser att det ligger ett foster här men hjärtat tickar inte. Och den är för liten för att du ska vara i v 13+4. Tyvär slutade hjärtat slå i v 8. Men livmoder har fortsatt växa.
Ett uteblivet missfall. Vill du se den lilla?
Nej det tror jag inte jag klarar av. Kollade på Tommy, han ville inte heller se.
Pratade lite med läkarna och dom sa att det finns 3 alternativ med detta. 1. antingen väntar du ut blödningen. 2. medicinsk abort (usch låter precis som man gjort abort). 3 Eller en skrapning.
Ja då vill jag ta tabletter i så fall.
På torsdagen kom vi till gynmottagningen kl 8 på morgonen. Fick dessa tabletter först 2 stycken när vi kom in på rummet jag skulle ha. Sen kom bm in efter 3 timmar igen och jag fick sista tabletterna trodde jag.
Kom mycket blod osv. Hon kom in igen vid 12 och frågade hur det gick. Fick morfin då jag hade så jävla ont. Sen kom hon in igen vid 14 tiden igen och frågade. Jo jag tror det går bra har ont men det kommer inte nå mer klumpar.
Jag trodde det var klart då, så fick träffa läkare för ett ultraljud för att se att allt var borta.
Hon såg något som hon trodde var koagulerat blod bara. Så hon försökte ta bort det varpå det splashar till. Vattnet gick. Oj det där var vi inte beredd på. Undrar varför det inte gått tidigar. Jag hade haft jätte ont och värkar utan dess like. ( jag vet ju inte hur det känns då jag inte hade värkar med sonny, då han föddes med kejsarsnitt).
Fick iaf 2 tabletter till kom en enda stor klump. Kändes som en handboll typ.
Bm kom in vid 16 igen och frågade så jag berättade, ja men då ska jag kolla säger hon.
Ja men asså det ligget i toaletten, jag har spolat ner det.
Jaha fick jag till svar (det var ingen som hade sagt till mig att det skulle sparas eller nå?)
Ja men var kvar en timme iaf så vi får se att blödingen ger med sig.
Vid 17 laramde jag och sa att hur blir det får jag åka hem.
Ja om du kommer på en undersökning imorgon fredag.
Ja visst kan jag väl de.
In på fredagen igen, hoppades att allt skulle vara borta. men icke sa nicke. Det var lite kvar. Så då var det antingen skrapning eller mer tabletter. Ja om jag tar tabletterna får jag göra det hemma då. Och det fick jag.
Det kom ännu mer blod och klumpar, och värkar ännu en dag.
Idag är det måndag och jag blöder som fan. Den 23 juni ska jag in igen för att se att det som var kvar är borta nu.
Och jag hoppades att allt skulle vara en enda stor mardröm.
Men så är det inte.
Jag har fortfarande svårt att tro att det är sant allt detta.
Sonny blev väldigt ledsen över detta. Men igår morse så frågade han mig, mamma när kommer du bli gravid igen. Jadu Sonny min kropp måste läka först iaf. Sen får vi se när det blir.
Men det är bara att accepter och gå vidare, för nu vet vi att vi kan få barn, skapa barn.
Det är inga fel på nån av oss, det vill sig bara inte denna gång.
Men förstår inte hur livmodern kunde fortsätta växa.
Så nu ska kroppen få läka, Sen får det bli när det blir.
Men tror inte det tar lång tid.
Jo en annan sak Den 6e Juni så förlovade jag och Tommy oss<3
Jag är glad och lycklig.
Jag har funnit den jag inte kan leva utan och han är min bara min.
Nästa månad fyller Sonny 6 år, vart har tiden tagit vägen?
Han börjar för fasen skolan i augusti.
Helt sjukt. Och jag är så fruktansvärt stolt över min son, han är så smart.
Och till hösten så börjar utredningen på riktigt denna gång.
Och han har en sju jäkla humör denna underbar pojk, sin (förmodligen adhd) + 6års trots. Mm vilken kombo. Skit kul, men han är ändå den mest underbaraste pojk som finns. Och så fort man är ledsen så tröstar han. Han visar så mycket känslor och vissa gånger vet han nog inte hur han ska uttrycka sig.
Och idag blev han då överlycklig för han fick en ny större cykel i förskottspresent.
Åhh mamma den har ju växlar också var det första han sa typ och att den var snygg och häftig.
Men sen började detta humör ( dock var han trött så vi skyller på det)
Sonny: men ni fattar ju ingenting,jag kan inte cykla på den här den är stor.
Vi: Ja för du är van med den andra lugn ska du se du klarar det.
Så han har dragit en vurpa och fått skrubbsår på armbågen och knät, men det hör till :)
Nu får det vara nog för denna gång. Och de kommer bli ändring för nu kommer jag skriva oftare. då det hjälper mig mycket att skriva.
Älskar min underbara familj<3
Älskar min underbara andra hälft och min underbara son<3
Ha en trevlig kväll allesammans
