Funderingar
Tankar och funderingar
Funderingar på...........
Ja jag har då funderingar på att flytta från Smedejbacken. Jag har bott här i lite mer än 8 år och så länge har jag inte bott någon annanstans. Men har känt ett bra tag nu att jag vill här ifrån.
Har tröttnat på Smb nu vill inte bo här.
Vill börja om på nytt med min son någon annanstans. Skaffa kompisar någon annanstans. Känner mig så fruktansvärt ensam här i SMB, det finns två stycken jag umgås med här och det är A och Lisse.
Det är skönt att jag har dom här iaf. Kan prata med dom om allt utan att andra får reda på de och jag vet att dom finns här för mig och lyssnar om jag vill prata av mig. Är så glad över det.
Ja och vad funderar man mer på.
Jo jag funderar fortfarande över min pappa. Men ringde honom förra veckan och bad han hjälpa mamma med mina bröder. MEN hans förbannade jävla jobb går före allt... Så nu har jag gett upp hoppet om att få tillbaka min pappa som han var innan. Nu orkar jag inte det nå mer. Jag har min mamma och mina syskon och min underbara son.
Nej nå mer funderingar har jag inte nu, men hinner nog komma en hel del funderingar...
SÅ nu blir de inge mer bloggande förens ikväll när allt är lugnt här:)
Funderingar om allt
Skriver nu bara för jag har så mycet funderingar och tankar. Men vissa tankar vill jag inte skriva om här ännu.
Ja vad har jag nu för funderingar, allt möjligt faktiskt. Allt mellan himmel och jord.
Jag funderar mycket på de här med Sonnys pappa just nu. Jag har skrivit till honom och frågat om han vill träffa sin son men får absolut ingea svar alls så jag får väl vänta på att han ska höra av sig när han vill de.
Men lite jobbigt då Sonny går runt och frågar efter sin pappa och springer med sin leksakstelefon och "pratar med pappa".
De är så mycket som snurrar i mitt huvud nu. Vissa dagar känner jag mig totalt värdelös och kan sätta mig och gråta.
Som i tidigare inlägg om funderingar så tänker jag mycket på pappa. Men jag bad honom att dra åt helvete för han bryr sig bara om sin "andra familj", fast han ej har barn med henne. Men iofs hennes barn är ju vuxna och då behöver han inte bry sig. Usch vad jag känner mig elak när jag skriver så, men de är sånt som finns i mitt huvud just nu.
Om han bara kunde bry sig om oss eller iaf mina bröder och visa att han vill träffa dom osv. Och att han vill träffa sitt barnbarn. Men nej han tycker väl att han är för ung för att vara morfar.
Jag vill ha tillbaka pappa som han var innan han träffa sin nuvarande som han har varit tsm med i ca 7 år eller vad de nu är.
Han förändrades när han började träffa henne.
Jag saknar min pappa, men men jag får väl ta de som de är, jag har min mamma och mina syskon och min son.
Ibland kommer tankar upp om att jag vill flytta ner till Skåne, men jag kan inte flytta så långt. Men jag har ju vänner där nere. Skulle bli glad bara jag kom från denna by som jag bor i nu.
Men måste ju bli klar med USK utbildningen först och främst.
Hoppas verkligen att jag klarar de sista till hösten.
Funderar även på att ta kontakt med psykologen igen men jag vet inte. Eller ringa och prata med BVC psykologen som jag skulle träffat i februari men hon kom aldrig och hon skulle fixa ny tid men har inte hört nå av henne sen dess.
Nej nog om mina funderingar nu.
Avslutar detta inlägg med denna bild
HJÄLP!!!!!!!!!
Hej på er där ute!
Sitter nu här med en kopp kaffe och funderar lite grann.
Funderar på allt möjligt.
Först och främst, hur jag ska få min son att äta, han äter lite men inte mycket. Och han äte på dagis dom dagar han är där.
Sen funderar jag även på hur jag ska göra när jag är färdig utbildad USKA, om jag ska söka jobb på annan ort och flytta från denna by..
Vet inte hur jag ska göra med de, det är ju bara de att jag har min mamma och mina syskon här.
HMM får funderar vidare på detta.
Nej vill inte skriva mer om mina funderingar som jag har i huvudet..
Skriver mer senare.
Tankar ....
Men jag vet inte själv hur jag ska formulera allt.
Läste en blogg en dag, och måste bara hålla med om att det är drygt att höra föräldrar som har partner gnälla över att de är så jobbigt med barnen när dom har en med sig hela tiden som kan ta över då och då.
Ja menar vi ensamstående mammorna måste fixa allt själv trotts ex magsjuka, feber osv. Vi får inte alltid den egentid man behöver men de är bara att gilla läget.
Men men nog om den biten.
Jag kan ju säga att trottsen en inte de roligaste just nå då Sonny vägrar äta mat, han äter jätte bra på dagis. Men hur ska jag får han att äta?? TIPS TACK!!
Den här veckan har varit ganska jobbig nu när jag har varit sjuk plus att Sonny börjar bli sjuk också. Så fort Sonny känner att det är något så blir han tio gånger värre en vanligt. Gör allt för att man ska försöka hålla honom sysselsatt känns de som men inget duger.
Vill träffa andra ensamstående föräldrar som vet hur de är och så man kan prata med varann osv.
Nej nu orkar jag inte skriva mer om detta.
Tankar om mitt liv just nu
Just nu känns allt som det inte kommer funka.
Skolan gick ju åt helvet (får söka om till hösten och hoppas på att jag klarar praktiken) bara praktik delen kvar.
Sen det här med att hitta kärleken gå ju inte bra, men har ju min son iaf.
Hatar när folk ger falska förhoppningar, men jag får inte haka upp mig på det, finns bättre någonstan där ute.
Känns väldigt jobbigt att vara ensamstående vissa dagar, men jag klarar det och kan klara de ännu längre.
Tankar i mitt huvud, är att jag tycker det känns sjukt tråkigt att inte ha något att göra om dagarna, så ska prata med amf om jag kan få praktik någonstans.
Vill ha nå att göra om dagarna, inte bara vara hemma.
Jo och man tänker mer på det här med att man är ensamstående då Sonny har börjat säga pappa till iprincip alla.
Nä vill inte skriva mer nu, men det blev ju lite grann iaf.
Puss och kram syns på stan
Tankar kring mitt liv....
Hej på er där ute!
Lite tankar kring mitt liv tänkte jag skriva om nu.
Tänkte börja från högstadiet. Höstlovet mellan 6an och 7an så flyttade vi upp till Dalarna från skåne. I skåne bodde vi ca 3 år har jag för mig. Iaf första året i högstadiet var ganska kul förutom att jag blev mobbad pga min dialekt (blandad dialekt), dom som mobbade mig var inte svenskar. Lärarna brydde sig inte om det eller det blev väl ett litet möte med rektorn. Men sen hände inte något mer med de, slutade med att jag satt på lektion och grät en gång. Det var inte kul. Men efter den lektion så slkog jag den ena killen på rasten (han slutade mobba mig). Lärarna sa inget trots att dom gick förbi. 2 veckor senare så slog jag den andra killen (han är 1 år äldre än mig). Han slutade också mobba mig efter det. Är det verkligen meningen att man ska ta till "våld" för att folk ska sluta mobbas?
Sen gick det bra fram tills de att mamma och pappa skilde sig (nu tänker jag inte ens på det är glad att dom skilde sig). Men iaf när dom skilde sig började jag skolka och röka. Skolkade ganska mycket halva 8an och halva 9an. Men lycklades plugga upp betygen när jag flyttade hit till Smedjebacken och gick sista halv året i högstadiet här. Lyckades även komma in på barn och fritids programmet och tog studenten 2008. Visst var det som en berg och dalbana men jag klarade av gymnasie också.
Efter gymnasiet flyttade jag till Sandviken i princip helt. Hande andressen kvar hemma hos mamma. 2009 flyttade jag och den killen jag var tillsammans med då upp till Kramfors. Men bodde bara där i 5 dagar sen fick jag reda på att han inte hade känslor för mig längre så jag packade det viktigaste och tog tåget hem.
Kändes skönt att komma hem eftersom jag kände att det var dumt att flytta. Kommer hem och bor hos mamma. Sökte till skolan igen för att utbilda mig till undersköterska.
Den 18 november 2009 köpte jag ett graviditets test, när jag hade gjort det ringde min lärare och sa att jag hade kommit in på skolan. Jag blev jätte glad (äntligen får jag något att göra igen) var min tanke.
När vi kom hem efter att ha varit i Ludvika under dagen (alltså jag och mamma) så skyndade jag mig in på toa och gjorde graviditets testen. Och det visade posetivt på engång. Visade mamma och jag var så glad att jag började gråta.
Både mamma och min lillebror Henrik var hemma. Och dom blev glada dom med.
Visste direkt att jag ville behålla barnet, men hade tankar om att göra abort men de skulle jag aldrig klara av.
Januari 2010 så flyttade jag till min första egna lägenhet inte långt från mamma (en trappa ner haha).
Men glad att ha eget det var jag. Och under graviditet så blev jag, ja vad ska man säga, städade i princip hela tiden.
Började i skolan februari 2010 och klarade det galant förutom praktiken. Ja vad ska man säga mer om det.
Hade en bra graviditet iaf.
Nu fram till Juni, fick komma på ett tillväxt UL och kolla hur min son växt. Då upptäckte barnmorskan att han låg i sätesbjudning, men sa att han kanske vänder på sig. Efter någon vecka var jag till min barnmorska och hon kände men han låg fortfarande i sätesbjudning.
Fick tid till förlossningen där dom skulle försöka vända på honom, dom försökte 2 gånger men, han var envis han ville ligga i sätesbjudning.
Jag fick välja naturlig förlossning eller kejsarsnitt. Valde faktiskt planerat kejsarsnitt.
Fick en tid till kejsarsnittet och dom sista veckorna var väldigt långa måste jag säga.
Och nervös var jag, men vilken upplevelse det var (blev lite ledsen eftersom jag inte fick min son på bröstet), mamma var med på förlossningen och både jag och mamma började gråta av lycka.
Nu lite längre fram 3 veckor efter min förlossning var jag med om en bilolycka. Föraren somnade och jag sov jag med. Men jag tackar för att min son var hemma hos sin morfar Bosse då.
Jag klarade mig bra faktiskt, visst kan jag få flashbacks men det är bara att fortsätta leva, det var inte min tur den gången.
Januari 2011 så flyttade jag och min son till en 3a inne i smedjebacken och vi trivs jätte bra. Sonny går på dagis och jag pluggar så jag blir färdig undersköterska någon gång och som de ser ut nu så är jag klar i december.
Men jag kan tänka så här när jag är ute och går: på två år har jag hunnit med mycket eller kanske inte mycket, men jag har fått barn, jag ska plugga klart och vi bor i en 3a. Visst jag är ensamstående men jag har klarat mig hittills. Jag får hjälp av mamma när jag behöver.
Jag älskar mitt liv trots att man har dåliga dagar ibland.
Och jag älskar min son mest av allt på denna jord. Och jag älskar min mamma och hennes man(han är som en pappa för oss) och jag älskar mina syskon.
Men det var allt jag hade nu.
Puss och kram syns på stan
Tankar kring barnmisshandel
Efter att jag såg Oprah Winfrey show idag om den pojken som blev inlåst i garderoben och allt det där.
Lika efter att man har läst Pojken som kallades det. Och alla andra böcker som handlar om barn som blivit misshandlade osv.
Jag blir äcklad av dessa människor som misshandlar sina barn.
Varför gör dom det?
Man måste ju ha nå allvarliga fel i huvudet om man ger sig på ett barn.
Nått fel iaf, för vilken normal människa ger sig på ett barn?
Neej jag kan inte skriva mer om detta, blir så arg på dessa människor som misshandlar sona barn.
Att vara ensamstående....
Nu kommer mina tankar/funderingar kring att vara ensamstående och lite allt möjligt.
Ni tänker säkert, men du har ju redan skrivit om det.
Ja det har jag , men det finns mycket att skriva om när det gäller att vara ensamstående.
Hmm vart ska jag börja.
Justja i första inlägget om att vara ensamstående så skulle ju faderskapsutredningen börja.
Och den blev klar i maj eller juni. Minns inte riktigt när det var.
Men iaf Sonnys pappa är från indien.
Och vad gäller Sonnys pappa så fick jag som jag ville.
Jag ville inte ha med hans pappa att göra pga lögner, otrohet osv.
Och fick bekräftat att han inte vill ha med sin son att göra.
Men trots att jag fick som jag ville så är jag lite små sur över att han inte vill ha med sin son att göra.
Dessutom så bor Sonnys pappa ca 300 meter från mig och jag har inte sett honom på över 1 år.
Men alla andra har sett honom.
Aja strunt i det nu.
Visst att vara ensamstående är jobbigt vissa gånger då man har honom hela tiden själv, men det är även helt underbart måste jag säga.
Visst kan jag ha mina dåliga dagar, men nu senaste veckan har ja varit mycket gladare osv och det har märkts på Sonny också då han är mycket gladare.
Och dessutom så äter han mycket bättre nu när jag käner mig gladare och lugnare.
Helt otroligt egentligen vad humör kan göra.
Känner mig fruktansvärt ensam (jag vet jag är inte ensam jag har min son). Men det är något som fattas.
Det som fattas är någon som vill dela sin vardag med mig och Sonny.
Men jag själv tycker det är svårt att hitta någon eftersom de flesta killar inte vill ha någon som har barn sen tidigare.
Men någon gång lär man ju hitta någon. Känns som att det kvittar men ändå inte.
Hur ska jag hinna med kärleken om jag hittar den? Nu när det är så mycket som ska till att hända.
Annat jag tänker på i mitt liv är min pappa om verkar helt j*vla off. Innan han träffade sin nya eller ny är hon väl inte. Men iaf innan det så hade vi jätte bra kontakt, men inte nu längre. Han hör aldrig av sig osv.
Men men jag får klara mig utan min pappa.
Annat jag funderar på är hur det ska gå med inskolningen på dagis för Sonny, första dagen är ju imorgon.
Och jag hoppas att det kommer gå bra, visst det är bara 1 timme imorgon. Men sen alla andra dagar.
Och jag börjar skolan på måndag och tänker för mig själv att denna gån ska jag klara sista kurserna.
Jag vet att jag kommer klara det den här gången, för nu har jag ju dagis åt min älskade son.
Så när jag är klar med skolan så hoppas jag på att få jobb eller iaf jobba som timvik.
Nej nu orkar jag inte skriva mer om mina tankar/funderingar.
Upp i tid imorgon så nu ska jag ställa kl på ringning och lägga mig.
Puss och kram syns på stan
Tankar om att.....
....vara ensamstående.
Jag trodde att det skulle var enkelt och skönt att vara ensamstående.
Visst är det väl så. Jag tycker att det är så dessutom.
Men vissa gånger så känner jag mig fruktansvärt nere.
Känner mig helt enkelt värdelös, vissa dagar. Alla säger till mig att jag inte är det.
Men jag kan inte rå för vad jag känner.
Vissa dagar känner jag så att jag vill att pappan till Sonny ska vara delaktig i hans uppväxt.
(Men nu har ju jag problemet att det är en faderskapsutredning som håller på, dom måste få tag på en kille som ska göra DNA test. Mm jätte kul. Den kille svarar inte när jag skriver och har blockat mig på FB dessutom. Så vad kan man göra åt det, inte ett skit.)
Ajja men det är hans förlust om det skulle vara så att det är han som är pappa till Sonny.
Nu undrar säkert ni som läste förra bloggen. Vadå faderskapsutredning, du visste ju vem pappan var?
Men nu är det så här jag var helt 100% säker på att det var en indier som var pappa.
Fallet är så att han är inte lk en indier överhuvudtaget.
Sonny har blåa ögon och har lite rött i håret.
Jag vill bara att det ska vara klart någon gång så man får veta vem som är pappa till Sonny.
Sonny måste ju få veta vem som är pappa.
Och jag säger så här sitter ni och funderar över detta eller snackar skit om detta då kan ni lika gärna ta det med mig istället.
Ibland känns allt väldigt jobbigt. Och då menar jag allt.
Jag har en pappa som inte bryr sig om mig och mina syskon. Jag är ensamstående, och jag jag älskar mitt liv som mamma. Men ibland kan det faktiskt vara lite jobbigt.
(Jag vet är inte som alla andra som skriver att allt är så bra. Men man kan ju inte sitta och ljuga om det.)
Jag skriver det här för att jag måste skriva av mig ibland.
Jag vill inte jämt prata om det. Och det känns lättare att skriva det här än att prata om det.
Så jag skulle vilja prata med andra ensamstående mammor. Det är en tjej som har kommenterat här innan och hon är ensamstående.
Vill ha felr bloggtips om ensamstående mammor.
Har ni några bra tips?
Nej nu ska jag ta tvätten.
Hallå där
Hej på er!
Haft några funderingar senaste dagarna.
Undrar vilka man kan lita på och hur mycket man kan lita på dom i såfall?
Funderade tidigare idag hur lång tid det ska ta att få ihop så många inlägg som jag hade på förra bloggen.
Och sist men inte minst, Vad vill ni läsare att jag ska skriva om, vad tycker ni är intressant?
Kommentera gärna och berätta.
Puss och kram syns på stan
