Funderingar!!
Hej på er alla glada!
Ja vart ska man börja någonstans?
Jag har inte velat skriva om detta här på bloggen men jag gör det ändå tror jag.
Just nu så mår jag inte speciellt bra, eller jo just nu är det väl lite bättre.
Men igår när jag var hemma hos min mamma så bröt jag ihop totalt känns det som.
Allt som jag har hållt inne kom ut igår.
Jag bär på så fruktansvärt mycket. Så mamma tyckte att jag skulle prata med någon, och det har jag själv sagt enda sen i somras.
Det som gjorde att jag började må dåligt var att jag var med om en bilolycka när Sonny var ca 3 veckor (tror han var det) tack och lov så var han hemma hos son morfar(Bosse) när det hände.
Jag tackar för att jag sitter här idag och den änglavakt jag hade.
Hade det inte varit air bag i bilen är det inte säkert att jag hade levt idag. Hade inget bälte på mig pga att jag gjorde kejsarsnitt när Sonny föddes pga att han låg i säte.
Men som sagt först var det väl det att det var jobbigt att det blev just kejsarsnitt för jag ville ju föda naturligt.
Mådde lite dåligt över det och var deppig till och från under dom tre veckorna.
Efter bilolyckan blev det bara värre.
Jag försökte hålla skenet uppe och skämta och greja som att jag skulle ha glömt bilolyckan.
Men så var det ju inte. Det går inte att göra på det viset, jag klarade av det relativt bra förut men nu efter att jag blev mamma så är jag inte lika stark längre.
Jag har liksom gått och funderat hur alla skulle ha reagerat om jag hade dött den dagen i augusti. Hur skulle min mamma klara av det, min son kunde ha fått växt upp utan sin mamma. Men han hade haft sin underbara mormor.
Jag funderade ett tag på hur min begravning skulle ha sett ut om jag hade dött.
Ja vet hel del knepiga funderingar.
Efter allt detta eller kanske inte efter men under den här tiden från att Sonny föddes och att jag har varit med om en bilolycka har resulterat i att jag har fått en sjukdom som kommer av stress och traumatiska upplevelser. En autoimmun sjukdom, det menas med att kroppen bryter ner sin egen vävnad. Och i mitt fall så bryter det ner på hårsäckarna. Så jag tappar mitt hår.
Men faktiskt så har det växt ut lite grann igen. Jag tappade bara på en fläck tack och lov.
Jag kommer alltid att ha den sjukdomen i min kropp och just den biten är bara att gilla läget.
Det finns en somm håller mig uppe när jag är nere och deppig och det är min son, honom kommer jag göra allt för. Han ska få all kärlek han behöver av mig och mer än så. Jag älskar min son från botten av mitt hjärta och kommer göra allt för att slippa alla jobbiga tankar och funderingar.
Min son är mitt allt.
Just nu som jag sitter och skriver detta så sitter jag nästan och gråter, för jag vill ha bort dom funderingarna ur mitt huvud, men det går inte.
Men jag kan inte låta bli att skriva om detta. Jag måste få ur mig det här på nåt vis men det ändras snart. Det kommer ändras för jag har tagit kontakt med en psykolog. Så jag får komma iväg och prata om detta.
Ni undrar säkert varför jag skriver detta och jag gör det för min skulle.
Gillar ni inte att läsa detta skit i att läsa min blogg isåfall. Men det är min vardag det här.
Jag försöker göra så mycket jag kan för att slippa ha dom här tankarna och funderingarna i mitt huvud.
Det finns mycket annat som spelar in i detta också men det är sådant jag inte vill ta upp här än, det gör jag när jag känner att jag är redo för det.
Allt detta på bara 9 månader, ja vad ska man säga allt kan hända. Och jag sitter ju här det ska jag vara glad för och det är jag verkligen.
Tänker inte missa en sekund av Sonnys utveckling, som sagt det är Sonny som håller mig uppe. Hade jag inte haft min älskade son så vet jag inte hur mycket till jag hade klarat av.
Fick en fråga idag. Hur orkar du med att vara mamma med allt detta som har hänt?
Ja hur orkar jag, det är ju Sonny som håller mig uppe och jag gör och orkar vara mamma för att jag vill det.
Vad är det för dum fråga tyckte jag. Men enligt er kanske det inte är en dum fråga. Men för mig är det det. Det är ju helt självklart att jag gör detta för att jag vill och för att jag orkar vara mamma.
Jag tänker inte ge upp, jag tänker bara vara mer envis med att klara av mitt liv.
Det har jag sagt ända sen Sonny låg i magen att jag ska bevisa att jag klarar av att vara ensamstående, för jag tror rätt många tvivlade på att jag skulle klara av det. Men ju fler som tvivlar på det, dessto envisare blir jag.
Kanske är der bra kanske är det dåligt. Men jag ska bevisa det.
Neej nu blev det ett långt inlägg så jag hoppas ni orkar läsa detta.
Och det är pga allt detta som det inte blir så ofta jag skriver på bloggen, men jag tar det oftas när jag är som lugnast i kroppen.
Vill bara säga att jag är tacksam mot min mamma, hennes man och mina underbara syskon, och min vän och även Min underbara älskade son.
Jag älskar er. Tack för att ni finns här för mig..
Nu säger jag god natt till er.
Älskar min underbara son mer än något annat på denna jord.
Puss och kram syns på stan
Ja vart ska man börja någonstans?
Jag har inte velat skriva om detta här på bloggen men jag gör det ändå tror jag.
Just nu så mår jag inte speciellt bra, eller jo just nu är det väl lite bättre.
Men igår när jag var hemma hos min mamma så bröt jag ihop totalt känns det som.
Allt som jag har hållt inne kom ut igår.
Jag bär på så fruktansvärt mycket. Så mamma tyckte att jag skulle prata med någon, och det har jag själv sagt enda sen i somras.
Det som gjorde att jag började må dåligt var att jag var med om en bilolycka när Sonny var ca 3 veckor (tror han var det) tack och lov så var han hemma hos son morfar(Bosse) när det hände.
Jag tackar för att jag sitter här idag och den änglavakt jag hade.
Hade det inte varit air bag i bilen är det inte säkert att jag hade levt idag. Hade inget bälte på mig pga att jag gjorde kejsarsnitt när Sonny föddes pga att han låg i säte.
Men som sagt först var det väl det att det var jobbigt att det blev just kejsarsnitt för jag ville ju föda naturligt.
Mådde lite dåligt över det och var deppig till och från under dom tre veckorna.
Efter bilolyckan blev det bara värre.
Jag försökte hålla skenet uppe och skämta och greja som att jag skulle ha glömt bilolyckan.
Men så var det ju inte. Det går inte att göra på det viset, jag klarade av det relativt bra förut men nu efter att jag blev mamma så är jag inte lika stark längre.
Jag har liksom gått och funderat hur alla skulle ha reagerat om jag hade dött den dagen i augusti. Hur skulle min mamma klara av det, min son kunde ha fått växt upp utan sin mamma. Men han hade haft sin underbara mormor.
Jag funderade ett tag på hur min begravning skulle ha sett ut om jag hade dött.
Ja vet hel del knepiga funderingar.
Efter allt detta eller kanske inte efter men under den här tiden från att Sonny föddes och att jag har varit med om en bilolycka har resulterat i att jag har fått en sjukdom som kommer av stress och traumatiska upplevelser. En autoimmun sjukdom, det menas med att kroppen bryter ner sin egen vävnad. Och i mitt fall så bryter det ner på hårsäckarna. Så jag tappar mitt hår.
Men faktiskt så har det växt ut lite grann igen. Jag tappade bara på en fläck tack och lov.
Jag kommer alltid att ha den sjukdomen i min kropp och just den biten är bara att gilla läget.
Det finns en somm håller mig uppe när jag är nere och deppig och det är min son, honom kommer jag göra allt för. Han ska få all kärlek han behöver av mig och mer än så. Jag älskar min son från botten av mitt hjärta och kommer göra allt för att slippa alla jobbiga tankar och funderingar.
Min son är mitt allt.
Just nu som jag sitter och skriver detta så sitter jag nästan och gråter, för jag vill ha bort dom funderingarna ur mitt huvud, men det går inte.
Men jag kan inte låta bli att skriva om detta. Jag måste få ur mig det här på nåt vis men det ändras snart. Det kommer ändras för jag har tagit kontakt med en psykolog. Så jag får komma iväg och prata om detta.
Ni undrar säkert varför jag skriver detta och jag gör det för min skulle.
Gillar ni inte att läsa detta skit i att läsa min blogg isåfall. Men det är min vardag det här.
Jag försöker göra så mycket jag kan för att slippa ha dom här tankarna och funderingarna i mitt huvud.
Det finns mycket annat som spelar in i detta också men det är sådant jag inte vill ta upp här än, det gör jag när jag känner att jag är redo för det.
Allt detta på bara 9 månader, ja vad ska man säga allt kan hända. Och jag sitter ju här det ska jag vara glad för och det är jag verkligen.
Tänker inte missa en sekund av Sonnys utveckling, som sagt det är Sonny som håller mig uppe. Hade jag inte haft min älskade son så vet jag inte hur mycket till jag hade klarat av.
Fick en fråga idag. Hur orkar du med att vara mamma med allt detta som har hänt?
Ja hur orkar jag, det är ju Sonny som håller mig uppe och jag gör och orkar vara mamma för att jag vill det.
Vad är det för dum fråga tyckte jag. Men enligt er kanske det inte är en dum fråga. Men för mig är det det. Det är ju helt självklart att jag gör detta för att jag vill och för att jag orkar vara mamma.
Jag tänker inte ge upp, jag tänker bara vara mer envis med att klara av mitt liv.
Det har jag sagt ända sen Sonny låg i magen att jag ska bevisa att jag klarar av att vara ensamstående, för jag tror rätt många tvivlade på att jag skulle klara av det. Men ju fler som tvivlar på det, dessto envisare blir jag.
Kanske är der bra kanske är det dåligt. Men jag ska bevisa det.
Neej nu blev det ett långt inlägg så jag hoppas ni orkar läsa detta.
Och det är pga allt detta som det inte blir så ofta jag skriver på bloggen, men jag tar det oftas när jag är som lugnast i kroppen.
Vill bara säga att jag är tacksam mot min mamma, hennes man och mina underbara syskon, och min vän och även Min underbara älskade son.
Jag älskar er. Tack för att ni finns här för mig..
Nu säger jag god natt till er.
Älskar min underbara son mer än något annat på denna jord.
Puss och kram syns på stan
Kommentarer
Trackback
