Hej på er där ute!

Lite tankar kring mitt liv tänkte jag skriva om nu.
Tänkte börja från högstadiet. Höstlovet mellan 6an och 7an så flyttade vi upp till Dalarna från skåne. I skåne bodde vi ca 3 år har jag för mig. Iaf första året i högstadiet var ganska kul förutom att jag blev mobbad pga min dialekt (blandad dialekt), dom som mobbade mig var inte svenskar. Lärarna brydde sig inte om det eller det blev väl ett litet möte med rektorn. Men sen hände inte något mer med de, slutade med att jag satt på lektion och grät en gång. Det var inte kul. Men efter den lektion så slkog jag den ena killen på rasten (han slutade mobba mig). Lärarna sa inget trots att dom gick förbi. 2 veckor senare så slog jag den andra killen (han är 1 år äldre än mig). Han slutade också mobba mig efter det. Är det verkligen meningen att man ska ta till "våld" för att folk ska sluta mobbas?

Sen gick det bra fram tills de att mamma och pappa skilde sig (nu tänker jag inte ens på det är glad att dom skilde sig). Men iaf när dom skilde sig började jag skolka och röka. Skolkade ganska mycket halva 8an och halva 9an. Men lycklades plugga upp betygen när jag flyttade hit till Smedjebacken och gick sista halv året i högstadiet här. Lyckades även komma in på barn och fritids programmet och tog studenten 2008. Visst var det som en berg och dalbana men jag klarade av gymnasie också.

Efter gymnasiet flyttade jag till Sandviken i princip helt. Hande andressen kvar hemma hos mamma. 2009 flyttade jag och den killen jag var tillsammans med då upp till Kramfors. Men bodde bara där i 5 dagar sen fick jag reda på att han inte hade känslor för mig längre så jag packade det viktigaste och tog tåget hem.

Kändes skönt att komma hem eftersom jag kände att det var dumt att flytta. Kommer hem och bor hos mamma. Sökte till skolan igen för att utbilda mig till undersköterska.

Den 18 november 2009 köpte jag ett graviditets test, när jag hade gjort det ringde min lärare och sa att jag hade kommit in på skolan. Jag blev jätte glad (äntligen får jag något att göra igen) var min tanke.
När vi kom hem efter att ha varit i Ludvika under dagen (alltså jag och mamma) så skyndade jag mig in på toa och gjorde graviditets testen. Och det visade posetivt på engång. Visade mamma och jag var så glad att jag började gråta.
Både mamma och min lillebror Henrik var hemma. Och dom blev glada dom med.
Visste direkt att jag ville behålla barnet, men hade tankar om att göra abort men de skulle jag aldrig klara av.

Januari 2010 så flyttade jag till min första egna lägenhet inte långt från mamma (en trappa ner haha).
Men glad att ha eget det var jag. Och under graviditet så blev jag, ja vad ska man säga, städade i princip hela tiden.

Började i skolan februari 2010 och klarade det galant förutom praktiken. Ja vad ska man säga mer om det.
Hade en bra graviditet iaf.

Nu fram till Juni, fick komma på ett tillväxt UL och kolla hur min son växt. Då upptäckte barnmorskan att han låg i sätesbjudning, men sa att han kanske vänder på sig. Efter någon vecka var jag till min barnmorska och hon kände men han låg fortfarande i sätesbjudning.
Fick tid till förlossningen där dom skulle försöka vända på honom, dom försökte 2 gånger men, han var envis han ville ligga i sätesbjudning.
Jag fick välja naturlig förlossning eller kejsarsnitt. Valde faktiskt planerat kejsarsnitt.
Fick en tid till kejsarsnittet och dom sista veckorna var väldigt långa måste jag säga.
Och nervös var jag, men vilken upplevelse det var (blev lite ledsen eftersom jag inte fick min son på bröstet), mamma var med på förlossningen och både jag och mamma började gråta av lycka.

Nu lite längre fram 3 veckor efter min förlossning var jag med om en bilolycka. Föraren somnade och jag sov jag med. Men jag tackar för att min son var hemma hos sin morfar Bosse då.
Jag klarade mig bra faktiskt, visst kan jag få flashbacks men det är bara att fortsätta leva, det var inte min tur den gången.

Januari 2011 så flyttade jag och min son till en 3a inne i smedjebacken och vi trivs jätte bra. Sonny går på dagis och jag pluggar så jag blir färdig undersköterska någon gång och som de ser ut nu så är jag klar i december.

Men jag kan tänka så här när jag är ute och går: på två år har jag hunnit med mycket eller kanske inte mycket, men jag har fått barn, jag ska plugga klart och vi bor i en 3a. Visst jag är ensamstående men jag har klarat mig hittills. Jag får hjälp av mamma när jag behöver.
Jag älskar mitt liv trots att man har dåliga dagar ibland.
Och jag älskar min son mest av allt på denna jord. Och jag älskar min mamma och hennes man(han är som en pappa för oss) och jag älskar mina syskon.

Men det var allt jag hade nu.

Puss och kram syns på stan